11 september..
Nu har då alltså 6 år gått sedan attentaten och jag tycker att det känns som det var igår. Anledningen till att jag skriver om det är för att det var en utav de hemskaste upplevelserna i mitt liv. Jag var 12 år och min mamma skulle till USA på en 2 veckors semester. Jag var i skolan och när jag satt i bilen på väg hem så ringde moster till min mormor som var barnvakt åt oss och sa bara-Sussi och Peter är inte med i det som händer i USA, de är 400 mil därifrån och jag vet att deras plan har landat som det ska, hälsa alla det.
Men jag kunde inte riktigt ta in det för jag var övertygad att de var det ändå. Det enda jag gjorde dagarna i ända från det samtalet, det var att kolla på nyheter, nyheter och åter nyheter. Jag fick lov att ta ledigt från skolan och jag sov inte på nätterna. jag grät oavbrutet i flera dagar. Det var hemskt! Och sen när mamma väl kunde ringa hem ifrån USA så var det första hon sa- Hej Emma, det är mamma. Det var det skönaste jag hört! Jag tappade helt kontrollen och gråt floder, så jag fick lämna över luren till mormor innan jag kunde torka tårarna och säga hej till mamma.
Jag gråter fortfarande så fort jag ser något på tv om Wold Trade Center! Det var fruktansvärt, och bilderna man ser när människor i desperation kastar sig ut från alla dessa våningar för att slippa brinna upp! Otäckt! Och alla offer och alla anhöriga. Det är ofattbart och det är enbart hemsk!
WTC Planet Förödelse Minnesmonument 2004
