Emma

Ni förstår nog inte. Men det är inte det lättaste man kan, att flytta till en helt ny stad, försöka träffa nya vänner, känna sig hemma och trivas.

Och när andra inte ens försöker.. Tänker på alla gånger man kommit till skolan ensam när alla andra fått vetat vi är lediga.. När man kommer tillbaka från en tids frånvaro (helg, sjukdom, resa) så vet man inte vem någon är som ni pratar om,..Alla gånger man smitit in på toaletten innan lunch och bett er vänta och när man kommer ut igen är alla borta.. När man smsar utan svar, försöker hitta på saker för att slippa vara ensam en dag efter skolan och ni plötsligt blir superupptagna.. Alla dom stunderna gör det så ont i hjärtat.. Jag försöker bara anpassa mig efter situationerna som råder men man får ingen vidare hjälp.. Varför just jag?

Jag ställer mig dagligen frågan: Vad är det för fel på mig? Varför duger inte jag som eran kompis? Jag vill bara ha någon att kunna prata med..

Ingen fattar hur det är att flytta hit utan familj och vänner och sen försöka passa in.. Jag har förökt i 2 år, men nu ger jag upp..